Trapperns Skinnberedningsfett

Nedan text samt bilder är tagna direkt från tillverkarens hemsida:

Nu har jag förbättrat mitt skinnberedningsfett till ytterligare en nivå. Jag törs påstå att jag nu har landets mest funktionsdugliga fett för skinngarveri! Alla de mest beprövade råvarorna har jag nu kokat ihop, för att erhålla det bästa i resultat. Vegetabilisk olja, ägg och grävlingsfett har jag tidigare använt, och det gör jag fortsättningsvis också. För att förfina egenskaperna så har jag blandat ner hjärna ifrån älg! Förr sade man att djurets egen hjärna, räckte i mängd för att bereda dess eget skinn. Hjärna var förr en högst väsentlig råvara för nybyggarna och dess skinngarvningar. Det finns inget fett i en levande varelse som har en sådan sammansättning rent molekylärt, som hjärnan. Nu ingår alltså älghjärna för högsta perfektion. Dessutom för att stävja flyktigheten så har jag även kokat ner en del bivax.

Under mjukgörningsprocessen behövs det ett bra fett. Fettet ska vara så till egenskaperna att det tränger in bland proteinfibrerna och samtidigt bibehålls där för att tillåta dessa att röra sig fritt. Känt är att många olika sorter kan användas, men då med skiljda funktioner. Fettet får varken vara för hårt och fast eller för lätt flytande. I viss litteratur räknas Glycerin upp som mjukgörare. Det precis som rent fett som talg är svåra på sina sätt att använda. Glycerinet blir för flyktigt på ett vis och verkar mest dunsta bort. Talg är för grovt i strukturen och tränger dåligt in. Om inte dessa enskilda går att använda så får man helt enkelt framställa ett lämpligt fett, och det har som sagt jag gjort. Man pratar ibland om jodtal. Genom att mäta ett fetts omättnadsgrad så kan man få fram en typ av användbarhet.

Alltså hur mycket jod ett fett binder. Oljor har mycket högt jodtal och fasta fetter som kroppsfett hos älg, har lägre tal. Det sist nämnda har alltså större mängd mättat fett och binder därför mindre mängd jod. Oljorna har därmed bättre garvande verkan än dom andra fetterna. Fast fett är då mest lämpligt som friktionsminskare mellan hudlagren. Jag börjar med att säga att det som vanligt är mycket svårt att avgöra hur mycket en sådan här burk räcker till. Eller hur mycket fett som går åt vid skinnberedning i allmänhet. Det beror på det enskilda lädrets absorbsionsförmåga och hur mycket det väljer att bearbetas. Fettet räcker ändå till ett par tre fyra rävar eller två tre lodjur. Sedan naturligtvis ett större antal skinn av dom mindre rovdjuren.

Grävlingsfettet är skinnberedarens hårdvaluta. Jag har alltid sparat fett av vilt för att använda som lädersmorning. En dag blev det en grävling fångad och dennes fett smältes ned omgående. Den burken har fått utstå det mesta och smörja dom flesta läderprodukter. Fettet har stått framme i rumstemperatur i månader utan att härskna. Det har behållits flytande under förbryllande lång tid. Egenskaperna kan nästan inte ens jämföras med andra arters. Att kängsko tillverkare med Gore-Tex som membran inte rekommenderar annat än deras egen lädersmörja är förståeligt, dom vill ju tjäna pengar. Andningsfunktionen hörs annars äventyras. Jag som har suttit och behandlat läder vet hur lång tid det tar för fett att verkligen tränga igenom på undersidan, jag vet också att till exempel kängor kan smörjas med annat utan att förstöra detta. Mina skor har fått skyddas lång tid av grävlingens fett och det har självklart fungerat perfekt. Nu är kängorna inte direkt bättre för det här fettet än det andra, men jag drog bara upp flera användningsområden och exempel. Det var i första hand beredningen som det gällde.

På något vis verkar det här fettet bete sig på ett annorlunda sätt. Inträngningsförmågan som sagt och den slutliga smidigheten är differensen. Jag märkte det i början på dom mindre skinnen som; hermelin, ekorre och mink. Flera samtida tester med olika mjukgörningsmedel gav skiljda resultat. Att det hänger ihop med att grävlingen är allätare är jag ganska säker på. Den har ju två kostsidor, bestående av både vegetabilisk och animalisk föda. grävlingen får ju därigenom i sig flera fetter med olika sammansättningar, eftersom den är en typ av toppkonsument. Jag har inte riktigt fördjupat mig i detta ännu, men inom tid så har jag säkert fått fram konkreta belägg för det här. Slutresultaten är det enda som jag med säkerhet vet blir bättre med fett av grävling. Detta beredningsfett är relativt dyrt, eftersom det är svårare att få tag på i större mängder. Här uppe i Vilhelmina finns det inte så mycket grävling och varje enskilt djur ger heller inte så många burkar fett. Efter mycket om och men bestämde jag mig för en slutlig sammanställning om bland annat; grävlingsfett, vegetabilisk olja, älghjärna, bivax, ägg... och en liten; men inte allt för obetydlig hemlighet till. För övrigt är receptet fullständigt hemligstämplat, och förvara den gärna i ett kylskåp. Trapperns skinnberedningsfett levereras i en hållbar plastburk med 1,5 deciliters volym.